Vårt inspel till Livsmedelsstrategi 2.0
Regeringens ambition är att Livsmedelsstrategi 2.0 ska göra avtryck i hela livsmedelskedjan. Den ska skapa förutsättningar för aktörer i kedjan att stärka sin konkurrenskraft, bidra till ökad hållbarhet, främjandet av svenskproducerade varor, öka den totala livsmedelsproduktionen och även att minska vår sårbarhet vid eventuell kris.
Allt detta är positivt. Men Fiskbranschens Riksförbund noterar att propositionen 2016/17:104, liksom många politiska dokument i ämnet, reducerar livsmedelsindustrin och livsmedelsförsörjningen till en landsbygdsfråga. Gärna med fokus på småskalighet, besöksnäring och matturism – snarare än på robust livsmedelsindustri. Detta blir problematiskt i ett nationellt perspektiv och ännu mer i vardagen för Sveriges livsmedelsproducenter.
Ett exempel:
Om man lägger till med sin fritidsbåt i Smögen (Sotenäs kommun i Bohuslän) kan man köpa förstklassig fisk och skaldjur redan på bryggan. Lokalt och gott och ett lysande exempel på måltidsturism på en liten ort. Så ska det förstås vara även i framtiden – men för en nationell Livsmedelsstrategi ska fokus snarare ligga på det fantastiska klustret av sjömatsproducenter (t ex Orkla/Abba, Marenor och Feldt’s) i intilliggande Kungshamn.
Det är sådana företag som mättar svenska magar, är arbetsgivare hela året i våra kustsamhällen och kan göra Sverige mer självförsörjande. Vi behöver fler sådana kluster, på fler platser i landet. Men då måste vi också acceptera att basen för vår livsmedelsproduktion är starka företag med förutsättningar att utvecklas.
Klustret kunde varit ännu större med exempelvis Smögenlax, som efter en långdragen miljöprövning, på högst oklara grunder, inte fick tillstånd att starta sin produktion. Ett öde som de delar med alla matfiskodlare – som har kostsamma, långa, rättsosäkra miljöprövningar som resulterar i korta tidsbegränsade tillstånd, med dubbelregleringar eller inte får tillstånd att fortsätta sin produktion.
Ett utvecklat samhälle kan aldrig ha fungerade livsmedelsförsörjning utan en välmående livsmedelsindustri och -handel. Vidare sätter Sveriges och Europas allt allvarligare säkerhetsläge ytterligare fokus på frågan – beredskap i kris och krig förutsätter livskraftiga näringar i fredstid.
De blå näringarna är (egentligen) Sveriges ryggrad
Trots att Sverige har oproportionerligt låga fiskekvoter inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik så är vår fiskeresurs fortfarande rik, välförvaltad och hållbar. Den resursen, tillsammans med en sorgligt underutnyttjad resurs i form av vattenbruk, borde kunna föda betydligt fler svenskar – både på tallriken och i lönekuvertet.
Livsmedelsstrategi 2.0 måste tydligt och kraftfullt stödja de blå näringarna. Sjömat är det enda animaliska protein som Livsmedelsverket genom sina kostråd rekommenderar svenskar att äta mer av. Sverige och EU har en rik fiskeresurs – även om importberoendet från tredje land är stort. Resursen måste naturligtvis förvaltas förnuftigt, men kan också vara en källa till nyttig och god mat i mycket större omfattning än idag. För att inte tala om arbetstillfällen, både till sjöss och på land.
Myndighetsansvar
Vem tar ansvar för svensk sjömatsproduktion? Jordbruksverket har ett främjandeuppdrag för svenskt fiskeri och vattenbruk. Gott så! Men en annan myndighet (HaV) bestämmer kvotfördelning för fisket, helt utan uppdrag avseende livsmedelsförsörjningen. Och har även uppdraget att vara kontrollmyndighet avseende spårbarhet. Andra frågor kring livsmedelsproduktion, kostråd, hantering av miljögifter med mera hanteras av Livsmedelsverket. Behöver man miljötillstånd för sin verksamhet vänder man sig till mark- och miljödomstolarna, Miljöprövningsdelegationerna, länsstyrelserna och kommunerna – beroende av vilken typ av produktion som ska bedrivas. Till Jordbruksverket behöver man ansöka om godkännande, tillstånd och registreringar.
Vi har alltså tre statliga verk samt ett stort antal andra myndighetsnivåer med helt olika uppdrag som direkt reglerar de blå näringarna. En situation som sammantaget, om också med de bästa intentioner, omöjliggör livskraftiga blå näringskedjor. Här finns det också en problematik i att det blir en utarmning av kompetens i de beslutande instanserna. Detta eftersom sjömatskompetens skall finnas nationellt, regionalt och lokalt – utöver hos flera myndigheter.
Sveriges nya livsmedelsstrategi måste säkerställa att samtliga involverade myndigheter har tydliga och definierade ansvar för en ökad svensk livsmedelproduktion. Utgångspunkten bör vara att konsolidera ansvaret till färre myndigheter – där både styrning, ansvar och främjande ryms under samma tak. Detta är inte minst viktigt i de många gånger komplexa blå värdekedjorna.
Ett exempel:
De svenska kvoterna av sill och strömming i Östersjön fiskas uteslutande av så stora fartyg att ingen svensk mottagare kan ta emot deras last. Skulle någon strömming till äventyrs landas på den svenska södra Östkusten så är den klassad som risklivsmedel. Detta på grund av förhöjda halter av dioxin i strömming fiskad i Bottenhavet och Bottenviken. Trots att den största delen av fångsterna i Östersjön inte överskrider riskvärdena klassas all sill och strömming från Östersjön som risklivsmedel i Sverige.
Kvotfördelningen (det så kallade pelagiska systemet) hanteras av Havs och Vattenmyndigheten och dioxinfrågan av Livsmedelsverket. Jordbruksverket har i sin tur genomfört en utredning som på ett utomordentligt sätt beskriver ovanstående förhållanden… En soppa med många kockar, skulle man kunna säga.
Detta är inte rätt sammanhang att debattera hur kvoter ska fördelas eller hur dioxinhalter ska värderas. Och vi har inga synpunkter på enskilda tjänstemän eller deras myndighetsutövning. Det finns fler exempel, men ovan visar att den nödvändiga helhetssynen på såväl fiskeresurs som försörjningskedjan på land saknas. Konsekvensen är att humankonsumtionen av sill och strömming minskar samt att mottagning och beredning på Östkusten läggs ned i allt snabbare takt.
Om dagens myndighetsstruktur och deras inbördes ansvarsfördelning inte kan hantera landets största och äldsta fiskeresurs – sill, så kan man möjligen undra hur man hanterar framtidens? Inget vidare, menar FR. Idag tar det många gånger mellan fyra och nio år att få alla nödvändiga tillstånd för att bedriva matfiskodling. Dessa beslut fattas på olika grunder av olika myndigheter. Ingen bank lånar ut pengar till ett så osäkert projekt. I stället är man hänvisad till investeringsbidrag från EU – samt förstås ett entreprenörskap bortom alla gränser. Här visar vi gärna exempel från verkliga fall. Matfiskodlarna kommer dessutom att lämna separat inspel.
Med en fungerande livsmedelsstrategi borde Sverige redan idag vara självförsörjande på odlad sjömat, både animalisk och vegetabilisk. Dessutom hade landets beroende av politiska beslut utanför Sverige och EU varit betydligt mindre. Här pratar vi alltså om den norska så kallade lax-skatten – en enorm skatt på laxodling som inte bara höjt priset för svenska konsumenter och storkök, men även hotar själva tillgången på en nyttig och populär råvara.
Konsekventa beslut
I ett demokratiskt samhälle kan inte alla uppskatta alla beslut varje gång. Men! Den lokala livsmedelsproduktionens fördelar måste värderas högre i miljötillståndsprocesserna hos svenska myndigheter. Dessutom borde det vara en självklarhet att bedömningarna är rättssäkra – alltså transparenta, förutsägbara och likadana över hela landet. Så är det inte idag och från Fiskbranschens Riksförbunds sida ser vi mycket allvarligt på detta.
Livsmedelsstrategin har också att adressera nationell styrning vs lokalt ansvar – till exempel sätts miljökvalitetsnormer nationellt, men ansvaret för genomförande (och uppenbarligen tolkning) sker regionalt och lokalt.
Vidare är det idag många gånger billigare för kommuner att stänga ner produktion till förmån för import, eftersom de har kostnadsansvar men får liten del av nationella värdet av produktionen. Exempelvis måste kommunerna finansiera reningsverk och vattenförsörjning, vilket är mycket kostsamt. Till detta kommer hänsyn till nationella miljömålen som brutits ner till lokala mål såsom för kväve och koldioxid. Summan av allt detta gör att små kustkommuner har svårt att stödja tillväxt för våra livsmedelsföretag och att dessa företag dessutom får konkurrensnackdelar mot andra sjömatskluster i Europa som i Norra Polen, Tyskland och Danmark.
Offentliga upphandlingar
Tydligare spelregler behövs även inom offentliga upphandlingskrav på fisk och skaldjur. Idag agerar ofta lokal politik och förvaltning utan dialog med varken ansvarig expertmyndighet eller branschen. Det görs egna bedömningar om exempelvis godkända fiskemetoder, utan hänsyn till av Sverige beslutade kvoter eller certifiering och MSC-märkning. Ett tydligt och faktabaserat ramverk avseende hållbarhetskrav i offentliga upphandlingar, som stämmer med de kriterier och krav som Sverige har ställt på yrkesfisket, skulle öka respekten för offentliga beslut och säkerställa ett svenskt hållbart fiske och hållbar konsumtion. Vi som bransch är alltid tillgängliga för dialog med offentliga företrädare som är oroliga över hur kosten som serveras påverkar miljön. Och våra myndigheter säkerställer, tillsammans med branschens aktörer, att det som är lagligt också är hållbart.
Fiskbranschens Riksförbund menar att offentliga upphandlare inte ska ha rätt att ställa högre/annorlunda krav på livsmedel än vad som regleras i svensk lagstiftning. Det som är lagligt att fiska och/eller importera ska också vara lagligt att äta – även för brukare i äldreomsorgen som inte får välja själva.
Regelförenklingar förutsätter stopp för överimplementering
Dialog med svenska myndigheter visar tydligt att kontakten med jämförbara EU-länder är mycket begränsad. Det värsta exemplet för branschen är det så kritiserade spårbarhetssystemet för vissa fiske- och vattenbruksprodukter. Här har Sverige introducerat ett eget digitalt system med hänvisning till en EU-förordning, trots branschkritik och oro i remissförfarandet. Hade ansvarig myndighet och departement haft bättre dialog med övriga EU-länder – eller lyssnat på branschens invändningar – hade systemet sannolikt inte införts. Precis som inget annat EU-land har infört något liknande.
Glädjande nog har FR i skrivande stund dialog med Havs och Vattenmyndigheten i avsikt att förändra spårbarhetsarbetet. Förhoppningsvis med minskad administration och lägre kostnader i branschens företag som följd.
Fiskbranschens Riksförbund menar att all ansträngning till regelförenklingar måste starta i tolkningen av EU:s regelverk. Ambitionen i propositionen att underlätta för näringarna är bra – men om Sverige och svenska myndigheter fortsätter med gold-plating/ överimplementering, så blir alla försök till regelförenklingar och goda villkor ett slag i luften.
Dessutom innebär överimplementeringen av EU-regelverk i många fall att svenska företag förlorar konkurrenskraft gentemot europeiska kollegor.
Sammanfattningsvis – positivt med en omstart!
Från Fiskbranschens Riksförbund har vi under lång tid pekat på bristerna i dagens livsmedelsstrategi och ser det som mycket positivt att regeringen vill göra en omstart, och att man verkligen lyfter fram den viktiga roll som landets livsmedelsproducenter har för att svenskar ska kunna få mat på bordet. Men lika viktigt som strategins ambitioner, är att omsätta politikens ambitioner i juridisk tyngd och faktiskt myndighetsutövande.
I det fortsatta arbetet har vi från Fiskbranschens Riksförbund följande medskick:
Samtliga myndigheter med ansvar för tillgång och förädling av livsmedel behöver få ett tydligare uppdrag att främja livsmedelsförsörjningen. I dag saknar exempelvis Havs- och vattenmyndigheten ett livsmedelsperspektiv. Det behöver också vara färre myndigheter som ansvarar för att strategin verkligen genomförs alternativt att samtliga involverade myndigheter har förtydliganden om deras ansvar för livsmedelsstrategins genomförande, där målkonflikterna inom dessa prioriterade.
Regelverket kring livsmedel behöver vara fokuserat på att ge förutsättningar för företag att växa. Livsmedelsproduktion skall vara en positiv parameter att ta hänsyn till i miljöprövningar. Det innebär inte att vi skall godkänna miljöfarliga verksamheter utan att de positiva effekterna av ökad livsmedelsproduktion skall vara en del i ekvationen, vilket inte är fallet idag.
Myndigheters föreskrifter som har negativ påverkan på livsmedelsstrategin ska särskilt utredas. Strategin måste också leda till att svenska myndigheter uppgör med att överimplementera EU-lagstiftning på ett sätt som skadar Sveriges och svenska livsmedelsproducenters konkurrenskraft.
Fördelningen av Sveriges tilldelade fiskekvoter behöver hanteras med utgångspunkt i livsmedelsstrategins mål. Det innebär att fiske för humankonsumtion behöver tydligare premieras inom Fiskeriförvaltningen som HaV ansvarar för idag. Eftersom HaV rapporterar till klimat- och miljödepartementet måste alltså också detta departement säkerställa att sina myndigheters ansvar för strategins genomförande förtydligas.
Utöver de här övergripande punkterna måste beredskapsperspektivet bli mycket viktigare. Livsmedelsstrategin ska lyfta fram svenskproducerat och förbättra villkoren för att kunna producera sjömat i Sverige. Här har vattenbruket en enorm potential som hindras av föråldrade regelverk.
Fiskbranschens Riksförbund,
Göteborg i maj 2023